Jag var inte ensam på tunnelbanan påväg hem från jobbet idag. Nej, ALLA stockholmare hade tydligen bestämt sig för att åka metro destination Mörby Centrum tillsammans med mig idag. Vi har alla varit med om scenariot. Tunnelbanan rullar in, folk på perrongen tränger sig så långt fram det bara går, gärna nån centimeter eller två från kanten (fatta att folk riskerar livet för att komma på tunnelbanan först?!), när portarna öppnas hör man suckar och stön från de passagerare som ska försöka kliva av, glipan genom den stressade folkmassan är minimal. Sen är det dags. Djungelns lag. När alla (förhoppningsvis) kommit på står man som alltid packade som sillar och trängs i varandras svettlukt. Är man kort får man hoppas på ett handtag inom räckhåll. Exakt så var det idag.
MEN, med ett litet undantag. Jag fick beskåda något som jag aldrig tidigare varit med om. Mitt i denna sillburk på röda linjens tunnelbana, ställer sig en liten tant och stickar!! Hallå?! Vem fasen tar fram stickningen när det knappt finns plats att andas? Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Var det charmigt eller var det rent ut sagt idiotiskt? Jag tycker det var ganska charmigt :)



Enjoy;)

H