Ja, det är klart att det är!! Jag stod och funderade på detta när jag mycket lustigt nog höll på att plocka upp en pall med clementiner på jobbet idag. Helt plötsligt insåg jag, eller nej, jag KÄNDE hur stark kärleken för ens nära och kära är. Jag vet inte riktigt hur jag kom fram till denna starka känsla men jag tror att det började med att jag kom att tänka på det där TV-programmet, "En annan del av Köping", som jag såg på häromdagen. Eftersom programmet handlar om lätt förståndshandikappade människor så började jag fundera på hur det skulle vara om någon i min närhet, ett syskon, kusin, kompis, vore handikappad på ett eller annat sätt. Och det kändes så självklart att jag skulle älska den personen minst lika mycket som jag skulle göra om den vore helt frisk. Till exempel så har våran lilla hund, Maya, epilepsi. Det är hemskt när hon får sina anfall, hon krampar och det kommer fradga ur munnen, ibland skriker hon också.. Men jag skulle aldrig vilja byta ut våran lilla Maysa! Hon betyder allt för mig och jag tror faktiskt inte jag skulle vilja ha henne utan epilepsin heller, det är ju faktiskt en del av den hon är.. :)
 Alla människor, oavsett sjukdom, utseende, etc, har ju en sån fantastisk personlighet. INGEN är den andre lik! Det är verkligen så, vi är alla UNIKA! Jag älskar mina för de dem är!

Lite flummigt låter säkert det här. Men det är ju så häftigt när man plötsligt inser saker!



Enjoy;)

H