Jag måste bara få säga en sak... jag mår så jäkla bra just nu! Ja göra verkligen det.. Jag mår bra, min familj mår bra, de känns helt ok i skolan å ja har världens bästa pojkvän, men grund och botten för att jag känner att jag mår så bra just nu,, att jag mår så mycket bättre än för några månader sen, är att jag äter ordentligt. Helt ärligt. Jag har aldrig haft anorexia, har aldrig haft bullemi, men ätstörningar är något jag kommer få leva med länge till..

Det finns en känsla att man inte duger, eller man skulle kunna vara bättre. Jag tror dom flesta av oss har kännt den, men snälla gör inget åt det. För mig började det med små, väldigt små komplex för mina lår. Jag var varken tjock eller smal, jag vägde ungef'är det jag skulle, men ja tyckte att mina lår var lite för stora. Jag hade säkert inte mått dåligt av att mista nått kilo. Jag började träna lite mer, jag var så oerhört stolt över mig själv, tyckte jag var så himla duktig. Jag började springa säkert 5 dagar i veckan. I början var allt okej, jag mådde bra, kände mig nästan piggare och mer motiverad av lite mer motion, kroppen kom igång på nått sätt. Men så lätt det välter över... Jag började undvika fikabröd, och det är väl ingen fara? Jag menar ingen kan påstå att en bulle är nyttig?! Sen insåg man hur kilona började rasa, ett kilo, två kilo.. Det var så mycket lättare än jag hade förväntat mig, och det triggade mig. Jag började inte bara undvika fikabröd och godis, det gick vidare till mjukt bröd, ris, potatis, pasta, ja allt som innehåller kolhydrater! Vi har väl alla hört talas om atkins metoden liksom..? Och fett, ja det var ju inget man behövde!
Helt manipulerad av mig själv gjorde jag en kombination av alla bantingsmetoder jag visste om. Tror inte jag åt mjukt bröd på flera månader. Det kändes som att hur lite jag än åt, så var det för mycket. Allt skulle sätta sig på kroppen, och därför var jag tvungen att träna bort allt. Till en början var det som sagt triggande, men till slut började min kropp säga ifrån. Jag kände mig nere och var allmänt sur. Allt irriterade mig. Och det jobbigaste av allt var hur arg jag var på mig själv för att jag var så bitchig mot alla, speciellt mot mamma och pappa. Naglar började spricka. Mensen försvann. Det ända som triggade var flera gram som försvann.
Det gick så långt att jag tappade 15 kilo på mindre än ett år. Jag vet inte själv när jag insåg vad jag höll på med men jag minns speciellt en natt. En natt när jag började gråta helt hysteriskt för att mamma blev sur på mig för att jag trängde mig i "tandborstningskön" eller nått liknande. Jag blev sur, mamma blev sur, och jag blev så arg på mig själv för att jag hade blivit sur. Jag var alltid sur på mig själv, kunde inte styra min ilska, min trötthet. Allt var jobbigt. I och med mitt egna utbrott fick pappa nog. Medan jag grät ut hos mamma sa han åt mig att vad jag än höll på med så var jag tvungen att sluta. Jag måste börja äta ordentligt. Det var ingenting kvar utav mig. Benen stack ut på alla möjliga ställen. Skolan hade reagerat, skolsköterskan, släktingar, kompisar. jag nekade förstås så länge jag kunde. Men den där natten när pappa pratade med mig förstod jag ändå att allt inte var bra, jag hade gått för långt.

Det jobbigaste av allt har varit att vända på det. Att äta två mjuka mackor med smör och ost istället för en hård till frukost, att ta två potatisar till lunchen, att dricka kaffe utan ångest! Snälla man sak inte behöva tänka på hur mycket mjölk man har i kaffet! Jag har kommit ganska långt nu, jag äter ordentligt, men noggrannt. Men jag kan fortfarande inte gå in på McDonalds och köpa en hamburgare med gott samvete, innerst inne vet jag att en BigMac inte skulle göra mig tjock, men en sallad besparar mig ångesten och därför väljer jag hellre det..

Det här kanske var helt sjukt för dig att läsa, vad vet jag. Men det är så viktigt på något sätt. Det här har aldrig varit en sjukdom för mig, men ändå är jag så långt ifrån frisk. Det är inte värt det, jag lovar.

H