Jag har haft en tid då jag verkligen har känt mig sviken. Nobbad. Första reaktionen blir förstås att gräva ner sig, tycka lite synd om sig själv och grubbla. Men det gör ingenting bättre, sveket försvinner inte, det blir heller inte värre. Häromdagen började jag fundera på det där med svek. Vad är ett svek? Är det verkligen något sågon annan gör mot oss eller är det något vi gör mot oss själva? Man måste hela tiden fundera över vad man själv har för plats. Vilka antaganden man gör och vad man tillåter. Om man inte tillåter svek blir man heller inte sviken.
På sistone har jag börjat inse min del i det hela mer och mer. Om jag väljer att inte acceptera ett svek, så blir jag heller inte sviken. Det handlar om ett val. Det kan låta ytligt och elakt att välja sina vänner, men det ligger faktiskt lite sanning i det. Man kan dessutom välja vilka som inte är ens vänner. Poängen är bara att man måste vara beredd på att man själv kan bli bortvald som vän. Ens egen vilja om vänskap kan bli avvisad, något som vi måste vara beredda på att acceptera.
Jag väljer nu att sträcka på ryggen och se min egen del i min egna situation. Om jag inte själv ser det som svek, utan snarare som ett klumpigt misstag eller ett rent av idiotiskt handlande, så är det precis vad det är. Det enda sveket vi kan bli utsatta för, är när vi kryper in i skalet och sviker oss själva.



Enjoy;)

H